was successfully added to your cart.

Sitter i soffan just nu, tidigt på morgonen i höstmörkret. Solen är inte ens på väg upp och familjen sover. Tungt, djupt, susande. Ibland får jag en intensiv lust att skriva, hjärnan formulerar ord och meningar medan jag ligger i sängen och stirrar i taket. Som att jag har saker inom mig som bara måste få komma ut. Då är det så skönt, så befriande att få göra just det. Skriva. Om det är vad hjärtat vill.

Jag trivs när jag skapar. Det spelar ingen roll hur eller vad, det är den jag blir undertiden. Allt annat försvinner, det är bara jag och det som blir. Ord, meningar eller pärlor. Papper, kamera eller garn. Drivved, ståltråd eller tyg.

Jag är inte längre en flammande eld fast i en järnballong. Jag kan skapa vad jag vill när jag vill. Är det något jag inte kan så vill jag lära mig. Jag är befriad. Jag är vinden.

Jag har slutat vänta. Vänta på rätt tillfälle, vänta på att jag ska ha modet att våga, vänta på…. Ja vad är det vi väntar på? Känns som att vi ibland hamnar i ett liv där vi hela tiden rusar och rusar upp för en backe. ”Det blir bättre sen, ska bara över kullen först, men då, DÅ ska det bli av”. Den där resan, börja med en hobby, skaffa barn, köpa hus, testa löpning, bli lycklig…

Många i min närhet har ryckts bort från mig för tidigt. Självmord, cancer och terrordåd. Det har format mig. Jag tänker på dem nästan varje dag. Som att jag har en skyldighet att göra det mesta och bästa av mitt liv eftersom dem inte kan. Jag vill inte bara överleva, jag vill leva.

Men att stanna upp, rannsaka sig själv, ställa sig de jobbigaste frågorna, bryta upp och förändra. Det är jobbigt, riktigt jobbigt. Det kostar energi, det kostar pengar, det kostar smärta. Men jag vet att jag inte är ensam.

Fler och fler i min ålder gör just nu något för att börja leva. En del springer Göteborgsvarvet, en del skiljer sig, en del bestiger berg eller gör den där resan, en del byter jobb, en del börjar plugga igen. Alla vill vi leva, bli lyckliga innan det är för sent. Vi pratar inte längre hoppfullt om vad vi ska bli och hur vi vill leva. Vi pratar om livet vi valde, det som blev. Verkligheten, nuet och minnena.

Ta en stund för dig själv. Ta bort jantelagen, vad alla andra tycker, tänker och säger, vad du måste, vad du borde. Fråga dig själv: Lever jag det liv jag vill leva?

Lycka till!

 

PS. Jag hade egentligen tänkt berätta om alla fina kartonglådor jag lärt mig att vika, och om alla roliga förberedelser inför mässan i Stockholm men det får komma sen. Kram kram

stearin

Vad tycker du? 2 Kommentarer

  • Gerda Wendorf skriver:

    Jag tycker om vad du skriver och hur du skriver. Roligt att jag fick lära känna dina föräldrar. Skulle vara trevligt att träffa dig också npgon gång.

Lämna en kommentar