Jag duger, precis som jag är

Jag har fått lära mig allt från början känns det som. Startat om. Fått en ny chans. Självklara saker som att andas, äta och röra på kroppen. Att vara här och nu, inte igår, för 5 år sedan eller imorgon. Nu. Här. Det är svårt. Men jag lär mig. Lite i taget varje dag.

I början av min sjukskrivning kunde jag inte sitta på en stol i 5 minuter utan att kroppen sögs ner mot marken och började skaka. Den tog över. Kroppen berättade för mig att det var nog. Jag kunde inte äta eller sova och inte heller stå upp när jag duschade. Det har tagit mig månader att bara kunna göra det enklaste sakerna. Och nu när jag börjar bli mig själv blir jag så glad att jag orkar! Det funkar! Jag kan! Ni som haft små barn vet att man irrar runt lite förvirrad och ”egentids-stressad” när bebisen sover för man vill få gjort så mycket som möjligt. Lite så är det nu med mig och min energi. Jag kör på snabbt som attan för snart rinner kraften ur mig. Jag vill göra så mycket jag bara kan innan energin försvinner och jag orkar inget igen. Den här tröttheten som kommer då, den här gravitations-utmattningen, som suger ner hela mig på golvet, den är inget man vilar sig ifrån 5 minuter på soffan för att sedan bli som vanligt igen. Och så klart blir det svårt för alla omkring att förstå när det händer, och för mig också. Hur kan jag orka detta men inte detta? Bakslagen blir ofta fyllda av skam och tårvåta kinder.

Och mardrömmarna. De eviga mardrömmarna som kommer och hälsar på. Jag vaknar två eller tre gånger varje natt i min egen ångestpöl av svett och tårar. Drömmar som blir till minnen och upplevelser under dagen. Det tar tid att skaka av mig dem. De senaste sex månaderna har jag haft fyra nätter utan dåliga drömmar.

För jag är ju värdelös. Det har jag sagt till mig själv så länge jag kan minnas. Förminskat. Förlöjligat. Föraktat. När man intalar sig själv något under så lång tid, blir det en sanning. En sanning som uppfyller sig själv. Jag har varit väldigt destruktiv mot mig själv och låtit andra vara det också. Det kommer att ta lång tid för mig att vända min hemska tradition. En dålig vana som nu ska suddas bort.

Men oj vad jag vill!!! Jag vill leva, inte bara överleva! Jag vill vara glad. På riktigt.

Jag vill kunna ta emot komplimanger och verkligen känna att det faktiskt är MIG de pratar med. Jag vill kunna protestera på en restaurang om jag fått en annan rätt än den jag beställde och inte bara tänka att det var ju mitt fel. Jag vill välja förpackningen som är hel i affären och inte ta den trasiga och tänka att ”den kan väl jag ta så slipper någon annan”. Att våga säga nej när någon frågar ”Vem hinner ställa upp?” om jag känner att jag inte orkar. Att säga ifrån och säga vad JAG vill utan att tänka på 372 personers önskemål före mina.

Jag vill känna att jag duger i MINA ögon. Inte i någon annans. För jag är värd precis lika mycket som alla andra.

För att påminna mig själv om just detta har jag designat en tygpåse med texten ”Här står jag och bara DUGER precis som jag är”. Jag behöver något som ständigt påminner mig om vad jag har varit med om och att jag rest mig igen. Jag klarade det! För jag duger, precis som jag är. Och det gör du också!

Det är det jag vill att den här påsen ska göra. Påminna oss alla om att sänka kraven på oss själva. Börja tänka på allt bra vi gör istället för att ha ångest över allt vi gjort, allt vi borde eller inte hann.

Helt enkelt en tygpåse för dig som känner att du duger precis som du är, och för oss som fortfarande kämpar.

Kram

Ps. Du hittar den här.