Ja, vad säger man? När ingenting är som det brukar. Härrom veckan var jag inne i Göteborg för att gå till frisören. När jag gick från den tomma bussen till den tomma gatan kände jag mig så felplacerad. Som att det är lite förbjudet att röra sig inne i storstan.
Jag behövde inte vänta för att korsa gatan, det fanns inga bilar att vänta på. Inga cyklar att se upp för. På avenyn kunde jag höra mina egna fotsteg. Jag kunde höra vinden prassla i min jacka. För när de ekande spårvagnarna har stannat, bussarnas sus försvunnit, sorlet av shoppande människor uteblivit blir det så obehagligt tyst. Som att vara i en apokalyptisk skräckfilm.
Väldigt märklig känsla att plötsligt kunna höra så mycket på en plats jag knappt brukar höra mina egna tankar.
Lite här och där snickrades det på uteserveringar, tidigare än vanligt, i hopp om att fler ska våga sig ut och äta. Lunchtid i Göteborg brukar myllra av liv och rörelse, skratt, upptagna människor som går fort och bestämt, man brukade få akta sig för vassa armbågar och hårda påsar. Kryssa mellan grupper av folk för att friktionsfritt ta sig ner på gatan. Plötsligt kom jag på att jag saknade allt det där nu. Vilket flockdjur man är. Hallå, var är alla?
Tänk ändå, vad sköra vi är och hur ömtåligt vårt samhälle är.
Att bunkra eller inte bunkra?
I mataffären gapar frysdiskar, mjölhyllor och godislådor tomma. Toalettpapper, nässpray och värktabletter är lika värdefullt som guld. Jag förstår inte riktigt varför vi bunkrar. Är det för att vi gör som alla andra? Är det för att vi inte vill bli smittade när vi handlar? Är det för att vi är rädda att allt kommer att ta slut? Är det för att vi vill förbereda oss på månader i husarrest?
Jag har inte bunkrat. För tomma hyllor fylls på. Även toalettpapper. Hoppas jag.
Företagsmässigt känner mig ganska frustrerad just nu. Planerna, målen, allt jag jobbat så hårt för och förberett har bara flugit iväg in i ett luddigt moln av osäkerhet. Regler, rekommendationer och almanackan skrivs om och skrivs om. Gång på gång. Event och mässor som inte blir av är betalda. Kostnad utan inkomst. Pengar som skulle betala nästa event, som skulle betala nästa event som i sin tur ska betala höstens alla mässor, marknader och event. Det blir en obehaglig snöbollseffekt. Tänk att några få inställda event får så stora konsekvenser för hela årsplaneringen.
Men nu är almanackan överkladdad med nya planer och jag siktar in mig på höst, vinter och framtid. Allt annat får bli lite som det blir, när ingenting är som vanligt.
Ett kärleksfullt, enormt och ovärderligt TACK till dig som handlar i min webbshop!! Det betyder så enormt mycket, särskilt nu.
Hur påverkas du som kund hos StinaMaria?