was successfully added to your cart.

Var har du varit?

En bra fråga. En fråga jag ställt mig själv många gånger under de senaste månaderna men inte tillräckligt de senaste åren. Många är ni som undrat och hört av er, mest på instagram. Tusen tack till alla hjärtan och alla frågor. Det värmer att vara saknad. Så tusen tack till alla som undrat var jag varit.

Så var har jag varit? Det korta svaret är vilse, det långa svaret kan jag skriva en bok om. Jag kan inte säga riktigt vad som hände eller när det hände men jag försvann någonstans på vägen. Jag sjönk inte bara till en botten, jag undrade också hur djup den kunde vara. Mitt liv kändes som en film jag passivt tittade på. Jag var inte ens skådespelare och långt ifrån regissör. Jag var en passagerare som satt på ett tåg i 2000 km/h åt helt fel håll. Maktlös, frustrerad och ensam.

När jag pratade lät det som att min röst tillhörde någon annan. Tillgjord, falsk och ihålig. Undrade ibland om någon märkte. Jag grät varje morgon för att jag vaknade till en ny dag. Jag stirrade i taket när jag skulle somna, rädd för mardrömmarna som kom varje natt.

Att sluta känna efter när själen värker är jag väldigt bra på. Bedöva, ignorera och köra på. Dölja hur man verkligen mår för alla omkring. Tills man vaknar här nere på en kall, ensam botten där det är svårt att andas. När jag berättar att jag är sjukskriven för depression och utmattningssyndrom får jag ofta höra ”Men du är väl bättre nu? Du ser ju så pigg ut?” Att vara deprimerad är inget som syns på utsidan men det känns på insidan. Och det gör ont.

Jag började glömma saker, få black-outer, svamla runt i en mörk dimma av självförakt, få panikångestattacker som varade länge och som jag inte kunde komma ur. Jag blev ljudkänslig, isolerade mig själv från andra, sov mindre och mindre, åt mindre och mindre. Yr, frånvarande och ledsen. Varenda uppgift verkade omöjlig att lösa, varenda mail, varenda krav, varenda samtal, varenda möte. Mina händer skakade av ångest när dem nådde tangentbordet.

Efter påskledigheten var jag tillbaka men ingenting blev bättre. Min kropp var helt trasig av stress och självförakt. En morgon kunde jag inte längre stå upp i duschen, jag bara ramlade ihop och grät. Skrek ut min ångest. Min man hittade mig där i badrummet, blöt, naken med mascara i handen, maniskt sminkade för att dölja de puffiga ögonen. Sminket bara rann, på kinder våta av tårar. Jag skrämde barnen och min man den morgonen. Min man tog mina darrande händer i sina, höll om mig länge sådär som bara han kan. Sen körde han mig till vårdcentralen.

Jag kunde inte säga någonting till läkaren, jag bara skakade och grät. Mattan hade ryckts undan mina fötter. Det måste väl vara någon slags sjukdom, en brist? Fel på sköldkörteln? Sömnbrist? Vi tog alla prover men alla värden var finfina och helt normala.

Fan. Så kändes det. Faan. Jag hade inte tid att vara sjukskriven. Jag ville inte vara sjukskriven. Allt bara rasade. Inom mig och runt omkring. Hur kunde det här hända? Vad håller jag på med? Hur kan jag känna mig så tom när jag har så mycket?

Förlåt, jag skulle ju inte skriva en bok 🙂

Den här bloggen vill jag ska vara en positiv plats, där kärleken till garn och handarbete ska få vara huvudrollen. Och så ska det vara. Men det är en människa bakom stickorna och inte en maskin. Jag kan inte vara någon annan än den jag är och just nu mår jag inte så bra. Det kommer självklart påverka vad jag skriver om, hur jag skriver och vad jag gör.

Men vet ni… några veckor innan jag blev sjukskriven sa jag upp mig från mitt jobb. Ett av de svåraste beslutet jag tagit och en lång svår process att ta sig igenom. Men ibland måste man bara följa sitt hjärta. Följa sin inre röst innan den dör. Oavsett vad det kostar.

Nu är uppsägningstiden över och därmed även min sjukskrivning. Nu står jag här, nyfiken, förväntansfull och nervös. Nu börjar ett nytt liv. Ett äventyr där jag inte bara är regissör utan även manusförfattare. Nu är jag företagare på heltid och kommer lägga all min kraft och all min kärlek på StinaMaria.

Hoppas att du vill följa med på min resa!!

Vad tycker du? 16 Kommentarer

  • Josephine skriver:

    Fina Stina! Jobbigt att läsa, hälsan ska alltid komma först! Puss och kram!

  • Kattis skriver:

    Stort lycka till framöver med egna företaget och hoppas att det blir bättre framöver också. Känner igen mig, ja, många varit där nångång. Tack för att du delar med dig!

  • Annika Tiselius skriver:

    Åhhh Stina älskling. Alla världens kramar till dig . Du är modig och stark och vi önskar dig all lycka och framgång i ditt nya liv.❤❤❤❤❤❤

  • Sofia skriver:

    Du är så modig😚
    Från botten finns det bara en väg 🙌

  • Anna Tiselius skriver:

    Tårarna rinner….du skriver så bra. Hemskt bara att det hände/ händer dig. Modiga du! Lycka till med allt. Behöver du hjälp så vet du vart den finns. 💗

  • Josephine skriver:

    Så otroligt starkt och vackert skrivet!
    Lycka och kramar från mig❤️

  • Lilli skriver:

    Hej Stina, tårarna rinner när jag läser detta. Dels för att det hänt dig men även för att jag själv genomgår samma sak. Du är modig som sätter ord på allt och jag önskar dig allt gott med både livet och företagandet och hoppas att resan tillbaka blir så kort som möjligt även om den kommer vara både krokig och smärtsam ❤❤❤

    • Stina skriver:

      Åh Lilli, tack!! Tack för hjärtan, pepp och fina ord. Vi får försöka ses snart, vi har garanterat mycket att prata om som vanligt ❤❤❤ kram

  • Sara Källander skriver:

    Så starkt av dig att dela med dig, och att våga lyssna på din kropp så du kan göra de ändringar som behövs. Även om de är skrämmande! Och definitivt starkt av dig att orka lägga en helg på hantverksmässan i Göteborg nu <3 Fortsätt kämpa! Och fortsätt lyssna på dig själv, även när du kommit så långt sen att det faktiskt känns bra.

    • Stina skriver:

      Nämen va gullig du är! Tusen tack för din kommentar. Syfestivalen var fantastisk och helt underbar att få vara med om men nu står vila på schemat 🙂 Tack för peppen!

Lämna en kommentar