Det är insidan som väsnas

Hur gör man egentligen när man ”vilar”? Hur känns det att göra en sak i taget? Hur hittar man sig själv? Vad innebär egentid på riktigt? Vad händer när man säger det man tycker egentligen till sin omgivning? Hur reagerar dem? Stannar dem kvar? Frågor jag funderar mycket på just nu.

Många säger att jag är så känslig, tänker för mycket, känner för mycket, bryr mig för mycket. Jag har alltid hatat den egenskapen hos mig själv. Den har förlamat mig. Avundsjuk har jag sett människor runt omkring mig leva sina liv, inte utan problem men utan djupa inre konflikter, självförakt och mörker. I mina ögon ser livet så lätt ut för alla andra även om jag vet att det inte är så.

Stenarna i min ryggsäck väger så tungt. Ni vet, det där bagaget som formar oss till dem vi är. Som påverkar hur vi tänker och känner. Och vilken väg vi väljer att gå. Hela mitt väsen sugs ner till marken när jag går, så tung och obehaglig är min ryggsäck att bära.

Jag brukade hata att vara ensam. Verkligen HATA det. För tänk om en sten ramlade ut? En skrämmande, smärtande känsla? En svidande insikt om att livet jag lever inte följer den väg som hjärtat och själen vill.

Men nu är det annorlunda. För första gången har jag vågat tömma ryggsäcken och lagt alla, vassa, tunga och fula stenar på bordet. Hållit i varenda en av dem, lyft, vridit och vänt. Tänkt och känt. Funderat på varför just den här stenen är så tung och varför den är här. Sen har jag accepterat den och släppt den.

Ryggsäcken är fortfarande kvar men den är lättare nu. För jag har vågat. Jag har tittat med kikare och teleskop bakåt i tiden för att förstå mig själv och det jag ångrar. När började jag sluta duga i mina egna ögon och varför? Jag har ropat, letat, gastat mig hes efter min inre röst. För den måste väl finnas därinne, någonstans?

Det vet jag att den gör. Jag måste bara lära mig att hitta den. Och börja lyssna.

Jag är inte längre rädd för att vara ensam. Nu njuter jag av varje ögonblick. För första gången.

Mitt hjärta bara gråter av lycka och tacksamhet just nu när jag tänker på dig och alla andra goa som hört av sig efter jag skrev mitt förra inlägg. TACK alla underbara själar som läser, kommenterar och skickar hjärtan. Tack för all kärlek, pepp och fina ord! Jag blir så glad! Kramar och kärlek till alla er som går igenom samma sak!

Just nu kämpar jag med att vänja mig vid semester med familjen (mot att ha legat själv i en hängmatta och stirrat på en björk typ hela dagen. Lite skillnad kan man säga!) Men all min ork går till att umgås med mina barn och min man. Vi har varit i vackra Varberg några dagar och tältat på samma camping som mina föräldrar har husvagn. Badat, ätit glass, stickat i solen, busat, lekt och kramats. Och så de där kvällspromenaderna i solnedgången. (Men med det sagt har vi självklart också svettats, gnällt på varandra, fått lite blodsockerfall här och där, ätit för mycket skräpmat, gett ungarna för mycket godis och låtit dem vara vakna alldeles för länge.)

PS. Ingen skadades vid fototillfället utanför kallbadhuset i Varberg, de säger Chihuahua 🙂